Silverkanna över öppen eld.

Konst kommenterar eller beskriver verkligheten. Föremål är verklighet. Eller konst.

 En silverkanna att bruka i skogen.

För ett år sedan tillverkade jag silver kanna som handlade om skogen. Jag började skissa på den under en exkursion i ett urskogsområde. Både synintrycken därifrån, kanske mest det jag såg genom luppen när vi tittade på garnlavar, men också känslan av skogens värde, och av hur hotade den riktiga skogen, urskogen, är. 

Den naturliga fortsättningen för mig var att göra en silverkanna att använda i skogen. Som utgångspunkt tog jag min pappas gamla trangia kannor.  

Att koka kaffe över öppen eld är njutning. Kaffe burken av näver och kaffe pannan på elden. Det tar tid, mycket längre tid än vanligt, men det finns inge stress där. I stället är varje rörelse en njutning. När man är färdig tar man en tuss svinto och går till närmaste vatten, grovdiskar kanske med en tuss strävt gräs. Björn vill alltid ha bort allt sot från sina buckliga grytor. Sitter obekvämt på huk. I skogen finns en extrem närvaro i det påtagliga, i det vardagliga, som inte har någonting att göra med koppar som passar i ett skåp, eller kaffekannor som går in i diskmaskinen.

De som kokar kaffet i min familj, silverkanna eller ej, Pappa Sven och min man Björn. Med hunden Ebba!

Åt ena hållet fäller handlaget ner sig helt, så att kannan går lätt att packa, åt det andra står det upp så att det är lätt att få in "mågen", pinnen som håller kannan över elden.

Varken handtaget eller krullan på locket blev för varma att ta i. Jag kommer inte behöva linda dem med något för att isolera mot värmen, trots att silver leder värme så bra!

Kaffe ur en silverkanna smakar fint!

Vitt matt silver och svart matt sot. Vackert!